Det är svårt för mig att förstå den enfald med vilken vi försvarar ett system och ett levnadssätt som vi är så medvetna om inte är hållbart. För varje liten elektrisk apparat som rullar ut på produktionsbanden. Varje litet flygplan som lyfter för att landa i ett varmare land. Varje liten lastbil som rullar ut på vägarna. Alla dessa rännilar som slutligen skapar en flod. Och så stegar man steg för steg mot en planet som inte längre kommer försörja oss. Det är en sur sanning att svälja. En sur sanning man om några generationer kommer få dö för.
Men så går det ju vidare. Om man nu likväl accepterar att vi har en carte blanche. Ställ livet till rätta för att som är här och nu, kosta vad det kosta vill. Om det vi människor saknar är resor, så låt resa. Om det vi saknar är plastleksaker, låt oss då leka. Om ett leende lockas till våra munnar av en dansande fisk som sjunger elvis eller om våra hjärtan slår aningen snabbare än den nyaste telefonen som sannolikt inte kommer leva längre än två år, så låt det så vara. Med denna totala frihet, detta frigörande från varje koncept av ansvar. Då är väl lyckan här.
Soundtrack till din text:
ReplyDeletehttps://www.youtube.com/watch?v=u2UhvN0k74w