Politisk argumentation

I politik kokar mycket ner till tyckande, antagande och talande från ideologiskt färgade idéer. Att sedan vara en duktig politik handlar om att kunna ta denna strömmen av tyckande, ladda den med lite känsla och auktoritet och presentera den som en objektiv sanning. Skrapar man dock på ytan så ser man snabbt att vad man trodde var en höna egentligen bara varit en vackert målad fjäder. Texter av det slaget, som låter övertygande men som inte ens gör anspråk på att underbygga sin argumentation blir jag trött på eftersom jag snabbt förväntar mig en begraven hund bakom varje skriven mening.

Därför är det inte utan att det vattnas lite i munnen när jag läser Jenny Maria Nilsson skriva i SvD om PISA-tester. Hon plockar upp de olika trådarna som har surrat i den svenska skoldebatten. Förklarar hur det har argumenterats för att sämre PISA-testresultat inte alls behöver vara något tecken på en sämre skola, nagelfar aktörers egenintresse och ansvarslöshet i frågan och kanske viktigast av allt, belyser argument som är intuitiva och man vi första ögonkast snabbt accepterar som sanna men som när faktisk forskning gjorts inte visat sig sanna. Tänk om ändå politiker också kunde lutat sig tillbaka från tid till annan och sökt att först klargöra tingens tillstånd och sedan göra sin argumentation hörd istället för att snabbt hamna i en blixtrande skottväxling kring argument som i slutändan ingen klarar av att nysta ut.

7 habits, en översikt

De sju vanorna som Covery pratar om är:

• Be proactive
• Begin with the end in mind
• Put first things first
• Think win-win
• Seek first to understand, then to be understood
• Synergize
• Sharpen the saw

De första tre av dessa vanorna är vanor som hjälper en människa att gå från att vara "beroende" till att bli "oberoende". Det är vanor som handlar om att själv ta makten över sina prioriteringar och att hitta sätt att sedan förverkliga dem på. De tre efterföljande är vanor som hjälper människor som har blivit oberoende att sedan finna en styrka i att börja samverka med människor i ett mellan-beroende. Detta tillståndet av mellan-beroende är det Covery menar är toppen det mänskliga mognadsspektrat (där man då alltså går från beroende till oberoende till mellanberoende). Den sjunde vanan handlar om att inse att ens egna utveckling aldrig slutar utan att det är en kontinuerlig process där man ständigt får observera sig själv och hitta nya vägar framåt för att utvecklas.

Dessa vanorna är vanor av effektivitet eftersom de är i harmoni med en naturlag, en princip som han kallar "P / PC balans", vilket står för produktion / produktionskapacitets balans. Detta illustreras av en fabel om en gås som kunde lägga guldägg: En fattig bonde upptäckte en dag ett guldägg bland sina gårdsgäss. Först trodde han det var ett trick, men han inser att ägget faktiskt är gjort av guld och han kan knappt tro sin goda lycka. Hans erfarenhet upprepas och nästa dag finner han ännu ett guldägg. Han blir rikare och rikare, men dessvärre också girigare och girigare. En dag bestämmer han sig för att han inte orkar vänta en dag på nästa ägg utan att han istället ska döda sin värpande gås för att få alla ägg på en gång. Efter att ha dödat och öppnat gåsen upptäcker han dock att den är tom. Där fanns inga gyllene ägg i den och nu har också blivit av med möjligheten att få nya.

Sensmoralen är att man måste ha en balans mellan produktionen (guld äggen) och produktionskapaciteten (att hålla gåsen i gott skick). Likadant i livet om man vill uppnå effektivitet måste man hitta en balans mellan att ta hand om sig själv (produktionskapaciteten) och att faktiskt verka ute i livet för att få saker gjort (produktionen). Detta exemplet går att tillämpa både på mer konkreta ting som att ha en maskin som producerar något handfast, som på mer abstrakta ting som tex att hålla en god relation till sina anställda för att på det sättet få deras lojalitet och kunna uppnå något tillsammans.

Inventing the Enemy

Jag har läst Umberto Ecos essä "Inventing the Enemy". Efter att ha läst "I rosens namn" och "Foucaults pendel" så har en djup respekt för Umberto Eco växt fram i mig. Titeln på essän, "Inventing the Enemy" lät också lovande eftersom jag åter igen börjat bli mer intresserad i politik och känner att där innerst inne i mig finns en molande fråga om dagens samhälle som jag väntar svar på. En fråga i stil med "varför?".

Hursomhelst, Eco börjar sin essä med att berätta om en taxiresa han gjorde i New York. Taxichauffören, som var pakistan, frågade Eco var han kom från. När Eco sagt Italien fyllde chauffören på med "vilka är era fiender". Vi har inget krig svarade Eco där och då, men efter taxifärden fick frågan Eco att tänka vidare. Han landade i att där alltid finns en fiende. Att ett samhälle i stort behöver "de andra" att spegla sig i för att skapa sin egna grupp. Någonstans här uppstår den frågan jag skulle vilja ha svar på, nämligen behöver vi verkligen "de andra" för att förmå se oss själva? Jag tycker det är en intressant fråga, men bara i förbigående görs detta som ett grundantagande. Sedan fortsätter essän som en uppräkning genom historien av de många falla där "de andra" skapats och hur detta gestaltat sig. Det känns lite som om essän går på tomgång och egentligen bara är en text som var tvungen att skrivas för att något nytt skulle presenteras snarare än en text som skrivits för att där finns en ny idé. Tråkigt, men så kan det vara ibland.

7 Habits, Introduktionen

Efter att ha läst inledningen till "the 7 habits of highly effective people" av Stephen Covey har jag främst lyckats lista ut att Stephen Covey är en ledarskapsutbildare som studerat självhjälpslitteratur genom århundradena i USA. När han gjorde det konstaterade han ett paradigm-skifte i litteraturen där han menar att den gick från att fokusera på karaktärsutveckling till att istället börja fokusera på personlighetsutveckling. Den distinktionen Covey gör här är att karaktärsutveckling är en långsam process om handlar om att ändra sig själv i grunden genom att bygga upp och efterleva vissa ideal, medan personlighetsutveckling handlar om att anpassa sin personlig efter det en given situation råkar kräva. Det kan handla om enkla tips som att man ska se intervjuaren i ögonen och skaka handen tillräckligt fast när man går på en anställningsintervju.

Covey menar att långvarig förändring av sig själv inte går att göra genom personlighetsutveckling utan att den måste göras som karaktärsutveckling eftersom om vi inte lyckas styra om våra inre drifter så kommer de slutligen ta överhanden i oss även om vi momentant klarar av att gömma dem genom att finslipa oss själva.

Skillnader och Djup

Det ideologiskt dominerande förhållningssättet till skillnad och mångfald i Sverige präglas av paradoxer och motsägelser. Å ena sidan hyllas vad som ses som ett ökat utrymme för individer och grupper att uttrycka sin speciella särart, det som skiljer dem från andra, å andra sidan avvisar man med emfas varje försök att förankra dessa skillnader på djupet, bortom det förhandlingsbara och diskursiva.
Skillnader hyllas så länge de ses som självmedvetet valda men de skys så länge de ses som givna eller ärvda. Medan självvalda skillnader ses som ett uttryck för frihet, ses åberopandet av givna skillnader som ett uttryck för förtryck: "Bliv vid din läst." Ett annat sätt att yttrycka detta är att säga att skillnader hyllas så länge de ses som ytliga. På ytan skiljer vi oss men inte på djupet. Som man sjöng på dagis i min barndom: "Visst är mycket olikt men det är utanpå."

- I varje trumslag jordens puls, Mikael Kurkiala

Lördagssuttra

När Kino kom in på den nya Max Max filmens mottagande i Cannes så nämnde de att filmen mottagit starka reaktioner från mansrättsorganisationer i USA som valt att bojkotta filmen. Jag tycker det är ett så fantastiskt ord, "mansrättsorganisation". Jag hade ingen aning om att något sådant fanns, men min värld känns lite mer berikad nu när jag vet. Det finns en sådan fantastisk dynamik bara i ordet. Kvinnorättsorganisation är ju något man är van vid att höra om, så kommer här plötsligt upp en direkt motpol. Det är kanske inte så konstigt att en sådan sak som en mansrättsorganisation skapas egentligen. Människor blir så lätt kränkta, och med allt prat om jämställdhet känns det naturligt att det ur den stora del människor som känner sig utpekade skulle uppstå ett mot-organiserande. Exakt vad de gör på sina möten kan man ju fråga sig.

Mina associationer går till Ku klux klan där man först och främst verkade vara en country-klubb för den priviligierade rasen. All den rasism man utförde verkar ha legat som en sekundär aktivitet till bara det faktum att man kände en styrka i ett tillhörande. Det är en organisation som finner en styrka i den mängd ritualer man utför. Kanske är det så att vi män i det moderna samhället behöver en frihamn där vi kan känna mer samhörighet. Kanske all denna kvinnofrigöring verkligen har börjat skaka fundamenten så mycket att vi har ett behov av ett fast ankare vi kan hålla fast vid. Oavsett tycker jag det visar hur enkelt det är att skapa splittring, hur enkelt det är för oss att projicera upp ett hot i andra.

Det är en sak jag aldrig lyckats greppa. Var alla dessa motsättningar kommer från. Det har tagit lång tid i mitt liv att inse att den ekonomiska frihet och det (relativt sett) ekonomiskt likställda samhälle vi lever i i Sverige är nära på unikt i världen. Det har alltid förefallit mig så naturligt att vi människor, med alla de verktyg och den produktionspotential vi besitter utan större besvär borde kunna föda världens befolkning, låta människor ha sin egna frihet och möjlighet till egenuttryck och samtidigt inte förtära jordens resurser. Det låter ju som sunt förnuft att det också är det sättet vi skulle välja att leva på. Men så är det ju inte, varför? När jag läser litteratur eller tar del av konst så har artister stundvis en förmåga att föda fram en känsla av kontakt i mitt inre. Det föder en känsla som pekar på en ädelhet i det inre som jag är övertygad om att ifall vi människor bara levde i den så skulle allt helt naturligt ordna upp sig. En dag hoppas jag hitta frid och svaret på varför vi människor i stort inte förmår uppfylla oss själva av denna inre känslan

En inledning

Efter en lång lång tid av frånvaro har jag igen känt en önskan att uttrycka mina tankar om hur ting är, och kanske ännu mer hur de borde vara. Detta är säkert mest till min egna gagn och omgivningens förlust, men vad vore världen ifall folk alltid tog hänsyn till varandra? Det är inte så att den cynism jag en gång hade när jag avslutade min blogg i Norge, eller kanske egentligen bar på redan när jag började den, att människor egentligen i grunden inte lyssnar på varandra och att det att försöka ändra åsikt hos en meningsmotståndare är lika enkelt som att flytta på Mount Everest, har lämnat mig. Men i slutändan handlar det inte så mycket om det resultat ord kan eller inte kan få, som att det handlar om att själv kunna veta var i hela det kaos vi kallar världen man själv står.

Så. Nu börjas det igen. Jag hoppas att ni inte alls kommer tycka det är lika trevligt som jag kommer tycka.