Thursday 9 July 2015

Om Grekland

Grekland är och kommer sannolikt att ännu mer bli ett ämne som varje Europé som lyssnar på nyheter kommer ta ställning till. Där finns andra ämnen, som romerna som tigger på våra gator, psykiatriska avdelningarna som fylls, är rådlösa och blir underbemannade eller var tomten bor som vi alla kanske borde ta ställning till. Men med all nyhetsrapportering så läggs Grekland upp på agendan. För oss är det kanske på ett sätt ett tacksamt ämne, för det är något som handen i handsken passar att bara låta våra fördomar förutbestämma vad vi tycker. Från en högersida är det så enkelt att tänka att varje rop på nåd är ett tecken på vänstermänniskors svaghet och intrinsiska egenskap att de förutan ska ha lov att parasitera på dem med istället för att själv resa sig och möta sina egna svårighet. Från vänsterhåll är detta ett typiskt exempel på när en kapitalistisk supermakt pressar de svaga människorna till bristningsgränsen bara för att sko sig själv. Det är enkelt för varje människa att bli indignerad, och det är enkelt för varje människa att misstro dem med en motsatt åsikt.

Men i all denna diskussion som med rätta pågått ett ganska bra tag, och som att genom att presentera så många röster och så mycket politisk retorik att den bara blivit vitt brus, så upplever jag något som saknat. En kärna möjligtvis. Eller kanske att någon ställer sig den fundamentala frågan:
Om nu Grekland långt ifrån är det enda landet i denna situationen, tyder inte detta på ett globalt systemfel. Och om det rör sig om ett globalt systemfel, varför tror man att problemet kommer lösas om man bara kan få låna lite pengar till? 
Det löste ju inte problemet när det först började, snarare har det bara gjort det värre. Med lite fantasi borde man kunna hitta svaret på varför för tillfället ungefär halva världen verkar på randen till konkurs. Med lite kreativt tänkande borde man också kunna hitta en lösning där vi människor förmår ge varandra en ärlig chans, oberoende var vi är födda eller vilken plånbok våra föräldrar råkar förvalta. Vad jag undrar är varför analysen i längre en ett led verkar så ofantligt frånvarande bland alla dessa toppolitiker som sitter och ska lösa fråga?

Monday 6 July 2015

Krigets galenskap

Och så blev det så att en bomb helt av misstag fälldes ner i Bagdad. Fem människor dog och plötsligt är det som om man undrar över absurditeten i det hela. Absurditeten i krig som helhet kanske, av denna aldrig sinande maktkamp. Denna kamp om medel som aldrig verkar vilja ta slut. Och jag kommer att tänka på ett spel jag spelade som liten, som jag känner på något sätt fångat essensen i en enda låt:

Sunday 28 June 2015

Bristen på Energi


Jag heter Johan Norberg. 
”Domedagsutsagor kan inte längre mötas med ironi eller förakt”, skriver påven i den nya och väldigt uppmärksammade encyklikan om ekologi och miljöfrågor. Enligt Franciskus är hotet om undergång på allvar den här gången, och det är människan som är ansvarig för det, genom sin rovdrift på naturen. 
Många av problembeskrivningarna i encyklikan är plågsamt reella och påven har rätt i att det är ohållbart att expandera dagens nedsmutsande energikällor för att tillfredsställa en växande befolknings energiaptit. Men det finns något som är ännu mer ohållbart, som påven inte ägnar detta engagemang: Bristen på energi. 
Så påbörjades veckans krönika i Godmorgon, världen. Det är lustigt att det ur vilka ord som inte sägs går så lätt att uttyda vad Norberg tycker, trots att han inte uttalar det förrän i sista meningen. Norberg kunde t.ex. ha formulerat "Enligt Franciskus är hotet om undergång på allvar den här gången, och det är människan som är ansvarig för det, genom sin rovdrift på naturen." som "Enligt Franciskus och en överväldigande del av världens klimatforskare är hotet om undergång på allvar den här gången, och det är människan som är ansvarig för det, genom sin rovdrift på naturen." Men det gör han inte. Han skapar en förtrolighet med lyssnaren istället. Påven är orolig att världen ska gå under, men vi vet bättre.
Påven sätter fokus på en obekväma sanningen, Norberg gör sitt bästa att ta bort fokuset igen. Han förklarar att mer energianvändning faktiskt behövs i den fattiga världen. Således säger han något som de allra flesta håller med om, han ställer sig likaså enig med största delen av miljörörelsen. Detta är dock ingen motsättning till att minska den totala energianvändningen. Visst, han deklarerar att problembeskrivningarna är reella. Likväl till stilen av krönikan framstår det som om de inte vore det.
Om vi ska kunna rädda människor utan att förstöra planeten behövs nya tekniska lösningar och ekonomiska incitament att finna dem – men märkligt nog reserverar påven några av sina hårdaste ord just för teknik och marknadskrafter. De gör det tydligen för enkelt att bevara dagens konsumtionssamhälle, som måste bort oavsett. Dresscoden tycks vara tagelskjorta, inte labbrock.
Det är ständigt dessa nya tekniska lösningar och dessa ekonomiska incitament. Marknaden kommer lösa det. Eller kommer den det? Marknaden och politikerna har känt till detta problemet sedan 80-talet om inte längre. Likväl går utvecklingen fortfarande åt fel håll. Ekonomin är utformad för att ständigt behöva växa. Det håller inte i längden. Men det är precis så det fungerar. Påven sätter ner foten och säger, här krävs ett ordentligt omtänk. Norberg verkar mena att så länge vi fortsätter lämna över detta till marknaden så kommer det lösa sig.
Även om den rika världen försvann kommer energikonsumtionen att fortsätta att öka snabbt, för världens fattiga accepterar inte längre misär och tidig död. Påven tycker att dessa länder ska ställa om till solkraft. Det är ett pris värt att betala, skriver han. Men i dagens värld är det ett pris som betalas i människoliv. En investering på 10 miljarder dollar i naturgas skulle kunna lyfta 90 miljoner människor ur mörker och fattigdom, medan samma summa på förnyelsebara energikällor bara skulle göra det för mindre än en tredjedel så många.
Nu har jag ju inte läst encyklikan. Men lyssnar man på Norberg verkar det som om Påven lägger lasten att rädda planeten på tredje världen. Det har jag svårt att tänka mig. Hur mycket större krav ställer Påven för väst-världen? Och hur mycket säger vetenskapen skulle behöva göras? Har Norberg sett över detta också när han deklarerar vikten att inte ställa större krav?


I ett avsnitt skriver påven att många som uttalar sig om världen lever långt från de fattiga, i rika trakter, i stor bekvämlighet. Det gör att deras analyser lätt missar helhetsbilden.
Det är det budskapet jag tar med mig från den här encyklikan.
Så. Av alla budskap Norberg kunde tagit med sig av encyklikan är det att Påven inte har koll på tredje världen det viktigaste. Efter alla "plågsamt reella problemställningar" så är det likväl att påven inte är förmögen att uttala sig det viktigaste? Är detta definitionen av hål i huvudet?

Sunday 21 June 2015

Dance me to the end of..?


Det är svårt för mig att förstå den enfald med vilken vi försvarar ett system och ett levnadssätt som vi är så medvetna om inte är hållbart. För varje liten elektrisk apparat som rullar ut på produktionsbanden. Varje litet flygplan som lyfter för att landa i ett varmare land. Varje liten lastbil som rullar ut på vägarna. Alla dessa rännilar som slutligen skapar en flod. Och så stegar man steg för steg mot en planet som inte längre kommer försörja oss. Det är en sur sanning att svälja. En sur sanning man om några generationer kommer få dö för.

Men så går det ju vidare. Om man nu likväl accepterar att vi har en carte blanche. Ställ livet till rätta för att som är här och nu, kosta vad det kosta vill. Om det vi människor saknar är resor, så låt resa. Om det vi saknar är plastleksaker, låt oss då leka. Om ett leende lockas till våra munnar av en dansande fisk som sjunger elvis eller om våra hjärtan slår aningen snabbare än den nyaste telefonen som sannolikt inte kommer leva längre än två år, så låt det så vara. Med denna totala frihet, detta frigörande från varje koncept av ansvar. Då är väl lyckan här.

Kassörskan på bageriet kollar knappt upp, kringlorna kostar runt sju kronor stycket. Effektivitet och låg kostnad är uppenbarligen hur den här inrättningen skapar vinst. Jag vet ju inte hur mycket i lön denna kassörskan har, men priserna på de mackorna jag köper kan knappt pressas mer. Jag tänker på vad mannen på tåget sa. "Dessa fördömda 510-marks jobb". Jobb med minilön. Jobb du inte kan överleva med, men som du likväl inte kan välja att inte ta. "Men Merkel är väl ändå bra". "Det är denna fördömda nyliberaliseringen av samhället, visst är det rikare som helhet, men ack så fattiga vissa har blivit". Varför fattiga? Vi som människor kastar ju bort varje uns om ansvar, säkerligen har vi goda förutsättningar för att ge en välfärd till alla? Vi är ju så kapabla.
Kanske ligger det något i vad hon säger. Kanske är det ekonomiska systemet likväl inte en win-win. Det vi finner billigt innebär kanske alltid en kostnad någon annanstans? Tja, vem vet. Hur kan detta hursomhelst vara acceptabelt?

Monday 15 June 2015

Till Frihetens Försvar, Del 1

Jag har börjat läsa en bok som heter "Till frihetens försvar" och detta är lite tankar kring vad man som författare inte bör göra om man inte vill väcka min inre försvarsmekanismer.

Först och främst. Boken börjar med att lägga upp bakgrunden till den tes de önskar göra. Detta är ju ett ganska vanligt sätt att börja en bok på. När man skriver en filosofisk bok och önskar driva en tes känns det dock ärligare att börja en bok med att deklarera vad denna tesen innan man lägger upp scenariot. Jag läste hela tiden början av boken med min "avsiktsglasögon" på mig och försökte utläsa vad författarna egentligen ville komma till.

Första meningen lyder:
De senaste tjugo åren har migrations- och integrationspolitiken flyttats upp på den politiska agendan i västeuropeiska länder. Invandringen och dess faktiska och tänkbara konsekvenser analyseras och debatteras allt mer intensivt på våra ledar- och kultursidor. I centrum för diskussionen står det multikulturella samhället som löfte eller som ett hot, beroende på debattörernas utgångspunkter.
Nu står där visserligen "Västeuropeiska länder", men eftersom boken är utgiven i Sverige och skriven på svenska så använder jag givetvis Sverige som min referens. Och jag känner mig helt enkelt inte igen i uttalandet. Boken är utgiven 2010 vilket betyder att tiden som det syftas på är mellan 1990-2010. Min bild är att Sverige över väldigt lång tid hållt sig till en meta-debatt om invandring. Man diskuterar mest huruvida ämnet borde diskuteras med Sverigedemokraterna eller inte. Jag upplever och nordiska vänner har uttryckt att bilden de får från egen press är att man i Sverige över väldigt lång tid undvikit själva invandringsdebatten i en rädsla att bli stämplad som rasist. För att vara ärlig hade jag nog haft fördomar mot någon som skrivit det här stycket om det inte råkat vara mig själv. När sedan invandringsdebatten, eller migrationsdebatten som jag nog anser det har varit när debatten varit seriös, faktiskt har figurerat menar jag att både opinionsbildare och politiker främst pratat om vikten att folk som kommer till Sverige får jobb snarare än att gräva sig in i folks kulturella arv. Vill man undvika att aktivera mina försvarsmekanismer så bör man inte börja sin bok med att affirmera något jag inte håller med om.

I en optimal bakgrundsutläggning så borde jag inte ha kommit på detta eftersom den borde varit så objektivt beskriven som möjligt. Men här kommer vi till andra punkten. Jag kände att författarna försökte putta in mig en subjektiv världsbeskrivning genom sina ordval redan när premisserna läggs upp. Man skriver t.ex.
För grupper på högerkanten var detta ett gyllene tillfälle att hävda sitt gamla paradnummer om den hotade nationen.
Med ordet "paradnummer" upplever jag att man blir mästrande, vilket automatiskt får mig att vilja försvara de man förringar.


Thursday 4 June 2015

En diskussion om jobben

Roland Paulsen startade ett replikskifte med Birgitta Ohlsson där han tar utgångspunkt i artikelserien i DN om "De osynliga". De osynliga handlar om migranter som kommer hit utan rätt att vara här och därför arbetar i det fördolda för att slippa kontakt med myndigheterna. Det faktum att de är rädda för myndigheterna ger arbetsgivarna en väldig makt. Och som så ofta är detta en makt som missbrukas.
Roland knyter samman denna artikelserien med situationen till de många arbetslösa ungdomarna vi har i Sverige. Detta är ungdomar som kanske ibland har möjlighet att få "skitjobb", men som tackar nej till dem, något som upprört Birgitta Ohlsson till gränsen att kalla dagens samhälle för ett "bortskämdhetssamhälle". Enligt mig gör Roland en intressant poäng när han beskriver den situation migranterna hamnar i som ett experiment i total kapitalism. Detta är nämligen en situation där ingen översittande stat eller fackförening lägger sig i. Detta är istället ren och skär tillgång och efterfrågan där tillgången och arbetsgivarens eventuella samvete avgör anställningsvilkoren. Och vi kan se resultatet. Han menar sedan att det ungdomarna gör när de tackar nej till skitjobben är att de väljer att inte gå med i experimentet. De drar en egen gräns för vilka vilkor de är redo att gå med på.

Birgitta Ohlsson replikerar med tydlig tondövhet till den poäng hon kunde låtit Roland göra. Hon skriver bland annat så här:

Roland Paulsen (DN 1/6) vänder sig starkt emot detta ”förväntanssamhälle” och menar att ”varje gång en ungdom väljer bort ett reklamjobb är det ett framsteg för hela mänskligheten”. I Paulsens tappning utsätts ungdomar för samma exploatering som de osynliga migranterna, som har uppmärksammats av DN. Det är en hårresande jämförelse.
Roland har skrivit så här:
Vi har sett detta nu. Och vi har sett att det inte enbart rör sig om svartarbete. Nästa gång någon påtalar vikten av att ”sänka arbetsmarknadens trösklar” bör vi minnas arbetsmigranternas berättelser. De som tar jobb på företag som Svensk direktreklam och springer i trapphus för en timlön på 50 kronor före skatt gör det enbart för att de måste. Att ungdomar som har möjlighet hellre väljer att bo hemma hos föräldrarna och eventuellt klara sig på nudeldiet är knappast uttryck för ett ”bortskämdhetssamhälle” som folkpartisten Birgitta Ohlsson twittrade apropå Svala Firus debattartikel. Det är snarare ett sundhetstecken. Varje gång en ungdom väljer bort ett reklamjobb är det ett framsteg för hela mänskligheten.
Jag tycker Birgitta är trög som menar att Roland likställer ungdomarnas exploatering med migranternas. Tvärtom menar han ju att ungdomarna har ett val. Att de tar ett val. Och att det är bra att de tar ett val. Birgittas enögda sett att se problemställningen tilltalar nog många. Tanken om att ungdomar inte ska ställa upp i den hierarki som tjänar de i en mer etablerad position i samhället så väl upprör nog många. För en priviligierad position i en hierarki är endast värd något så länge de under en i hierarkin spelar med i spelets regler.

Tuesday 26 May 2015

Politisk argumentation

I politik kokar mycket ner till tyckande, antagande och talande från ideologiskt färgade idéer. Att sedan vara en duktig politik handlar om att kunna ta denna strömmen av tyckande, ladda den med lite känsla och auktoritet och presentera den som en objektiv sanning. Skrapar man dock på ytan så ser man snabbt att vad man trodde var en höna egentligen bara varit en vackert målad fjäder. Texter av det slaget, som låter övertygande men som inte ens gör anspråk på att underbygga sin argumentation blir jag trött på eftersom jag snabbt förväntar mig en begraven hund bakom varje skriven mening.

Därför är det inte utan att det vattnas lite i munnen när jag läser Jenny Maria Nilsson skriva i SvD om PISA-tester. Hon plockar upp de olika trådarna som har surrat i den svenska skoldebatten. Förklarar hur det har argumenterats för att sämre PISA-testresultat inte alls behöver vara något tecken på en sämre skola, nagelfar aktörers egenintresse och ansvarslöshet i frågan och kanske viktigast av allt, belyser argument som är intuitiva och man vi första ögonkast snabbt accepterar som sanna men som när faktisk forskning gjorts inte visat sig sanna. Tänk om ändå politiker också kunde lutat sig tillbaka från tid till annan och sökt att först klargöra tingens tillstånd och sedan göra sin argumentation hörd istället för att snabbt hamna i en blixtrande skottväxling kring argument som i slutändan ingen klarar av att nysta ut.